Retorik Svenska Sofia

Den offentliga talarkonsten växte fram i antikens Grekland kring cirka 500 f Kr. Eftersom makten inte längre låg i händerna på envåldshärskare utan hade övergått till församlingar av medborgare fanns det förutsättningar för en offentlig talarkonst. I domstolarna företräddes den enskilda människan till exempel inte av advokater utan försvarade sin egen sak.

 

Man framställde handböcker i talets teknik genom att lyssna på de främsta talarna och lista ut hur de bar sig åt. Den som måste tala i någon viktig fråga men kände sig osäker kunde vända sig till en expert för att få hjälp. En särskild grupp av yrkesmän som skrev tal åt andra hade bildats. Man började också undervisa offentligt i konsten att tala. Det gällde att fängsla åhörarna med formuleringar som fick dem att häpna eller haja till. Därför höjde talaren sina tankar i en dräkt av praktfulla fraser.

 

En grupp av retoriklärare kallades sofister. Namnet kommer från grekiskans ”sófos” som betyder ”vis”. De inte bara undervisade utan talade även vid högtidliga tillfällen mot betalning. Hos sofisterna fanns en stark tro på ordets makt. Att kunna tala väl sågs som en säker väg till inflytande och samhällsställning. Det sägs att sofisterna ansåg sig fria att använda alla medel för att nå sina mål. De har anklagats för att vara lögnaktiga och omoraliska. En uppfattning som har tillskrivits sofisterna är att sanningen som sådan är oåtkomlig för människan. Lyckas talaren få åhörarna att tro på en sak, så blir den sann för dem. Lyckas han få dem att godta en värdering, så blir den riktig för dem.

 

Mot den sofistiska retoriken reagerade somliga genom att ta avstånd från den. Platon (död 347 f Kr) var kritisk till retoriken och hans främsta invändning var att den inte strävar efter sanning utan efter makt. Sokrates, som var Platons språkrör, kritiserade talarkonsten för att den vänder sig till oupplysta sinnen – den breda allmänheten. Han menade att retoriken vädjar till okunniga människors fördomar för att få deras bifall.

 

Aristoteles (322 f Kr) som var Platons elev övertog sin lärares intresse för retoriken men i motsats till Platon tog Aristoteles inte avstånd från den. Tvärtom undervisade han själv i talarkonstens principer och hans lärobok med namnet ”Retorik” har lagt en grund till ämnets teori.

 

Aristoteles gav retoriken en plats bland konsterna, inte bland vetenskaperna. Medan vetenskapen söker sanningen, nöjer sig retoriken med det sannolika. Verkan av ett tal kan aldrig beräknas exakt. Talarkonsten rör frågor om mänskligt handlande och om sådant är det svårt att veta något säkert.

 

En retorisk genrelära skapades där tre huvudtyper att tal urskiljdes; rådstalet, rättstalet och festtalet.

 

Den klassiska retoriken ser som talarkonstens främsta uppgift att i varje fråga och situation finna det som övertygar. Talarkonstens sociala förutsättningar är den tillit mellan talare och lyssnare som möjliggör en kommunikationsgemenskap.

 

Ett bra tal bör upplysa, gripa och roa lyssnarna. Ett bra tal bör även demonstrera talarens sakliga behärskning av sitt ämne, hans karaktär och hans engagemang – logos, ethos, pathos.


Den retoriska processen

 

Som konst eller teknik betonar retoriken regler och metoder. Därför har talaren inte bara sin inspiration att utgå ifrån. Retoriken har istället utformat en praktisk arbetsgång som svar på frågan: Hur gör man ett tal?

 

Utgångspunkten är föreställningen att det arbete som leder fram till ett fullbordat tal består av ett antal åtskilda delar eller faser, som var och en uppmärksammar en särskild sida av talet. Delarna bygger på varandra, så en tar vid där den andra slutar. På det sättet kan talaren förbereda sig metodiskt och rikta in sina krafter på en sak i taget. Man talade om rhetórices pártes, de retoriska delarna. De följde på varandra i en fast ordning: Så här såg den ut:

 

  1. Intelléctio, som betyder ”förståelse”. Här försöker du som talare få grepp om din uppgift genom att analysera talsituationen och göra ditt syfte klart för dig.

 

  1. Invéntio, med den bokstavliga betydelsen ”uppfinnande” eller ”uppletande”. Här tänker du ut vad talet ska innehålla.

 

  1. Disposítio, som betyder ”placering”. Här ordnar du innehållets delar.

 

  1. Elocútio, som kan översättas med ”utsägande”. Här finner du ord för det talet ska uttrycka.

 

  1. Memória, som är ”minne”. Här lär du in talet så att du kan framföra det fritt.

 

  1. Pronuntiátio och áctio, som på svenska blir ”uttal” och ”handlande”. Här håller du talet, med en lämplig röst, hållning och gestik.

 

I verkligheten växer ett tal knappast fram i klart avskilda faser. I stället pendlar du mellan de olika stadierna när du förbereder dig. Att disponera talet är inte bara att ordna ett färdigt stoff. Det ger också vidare uppslag för innehållet. Men i grova drag kan förberedelserna följa schemat. Därför har det ett stort pedagogiskt värde.

 

De retoriska delarna är också mycket användbara i en skrivprocess. De fungerar alltså lika bra som hjälpmedel när du ska skriva en uppsats som när du ska hålla ett tal. Tänk också på att ett viktigt inslag i processen är att få respons på det du har skrivit. Testa era idéer och tankar på varandra. Det behöver inte vara en klar produkt som blir föremål för granskning. Det kan vara ett utkast, ett argument eller en formulering.

 

 


1. Intellectio – att förstå uppgiften

 

Att tala med människor är ofta det bästa sättet att lösa ett problem. Oavsett i vilken situation eller till vem/vilka du ska tala så krävs det en analys av den retoriska situationen.

 

Målgrupp – vilka ska du tala till?

 

Syfte – hur vill du att lyssnarna ska reagera? När du försöker lösa ett problem med retoriska medel, så går ju vägen till målet via dina lyssnares psykologiska reaktioner.

 

  • Docere - att lära ut; talaren försöker vädja till lyssnarnas logos (förnuft) med hjälp av argument. Informativa syften som går ut på att lyssnarna ska veta något och instruktiva syften som går ut på att lyssnarna ska göra något.
  • Delectare – att behaga, lugna, trösta eller roa; lyssnarnas känslor ska påverkas positivt. Hit hör emotionella och sociala syften.
  • Movere – att röra; talaren väcker patos, en stark känsla, hos lyssnaren. Hit hör attitydskapande syften. De innebär att lyssnarna ska få en viss inställning till någon person eller sak.

Olika slags syften kan vara särskilt aktuella i olika retoriska situationer. För de tre klassiska taltyperna, rådstalet, rättstalet och festtalet, är handlingsutlösande och attitydskapande syften huvudmålen: i det första fallet att förmå lyssnarna att stödja ett visst förslag, i det andra att utfärda en friande eller fällande dom och i det tredje att känna beundran för det goda och avsky för det onda. Festtalet har ofta sociala och emotionella syften: att förena talaren och publiken i en hjärtlig gemenskap och att roa och skapa en angenäm stämning (t.ex. på ett bröllop).

Tänk alltså ut i förväg vad det är för typ av tal du ska hålla (informationstal, förmaningstal, hotelsetal, försvarstal, hyllningstal), vilka som ska lyssna och vad som är ditt syfte med talet. Utan mål riskerar du att bara irra omkring. Du vet ju inte vart du ska!

Ämne och huvudtanke – vad ska talet handla om? Vilken huvudtanke vill du förmedla till lyssnarna? Huvudtanken kan ses som en sammanfattning av ditt budskap.

Inre och yttre förutsättningar för talet – vilka är den retoriska situationens konkreta förutsättningar? De inre är du själv och din publik, sändaren och mottagaren av budskapet (se separat modell). De yttre är tiden och rummet: när och var du ska tala.

Lyssnaren – som talare kan du inte förutsätta att dina lyssnare uppfattar det du talar om som du själv gör. Man måste ta hänsyn till den publik man talar till och deras förkunskaper, ålder o.s.v. Talaren måste vara lyhörd för publikens känslor och rätta sitt tal efter dem, så att han arbetar med dem istället för mot dem.

En politiker kan t.ex. försöka frambesvärja en krisstämning hos allmänheten för att göra den beredd att acceptera drastiska åtgärder som den annars inte skulle godta. Eller han kan utnyttja en aggressiv misstämning som en hävstång för sina syften genom att peka ut en meningsmotståndare som syndabock.

Talaren – psykologen Carl Jung gör en skillnad mellan en persons själv och hennes persóna. Det förra är vårt äkta jag, det senare vår eftersträvade yttre framtoning. Att framträda i talarrollen innebär alltid att medvetet eller omedvetet välja en persóna, en social mask att hålla för ansiktet. Masken kan hjälpa dig att möta andras blickar och kontrollera situationen. Men den kan även hindra dig om rollen känns så oäkta att du tappar kontakten med lyssnarna.

Tid och plats – vid vilket tillfälle och i vilket sammanhang ska du tala? Hur lång tid har du på dig? Hur ser lokalen ut? Hur länge ska du tala? Svaren på dessa frågor har betydelse för hur du fortsättningsvis ska planera ditt tal; både för innehållet och framförandet.

Gör upp en arbetsplan för ditt tal. Hur ska du förverkliga din retoriska idé?

2. Inventio – att hitta uppslag

Den fas av förberedelsearbete där du planerar talets innehåll kallar retoriken för inventio.

Börja med att okritiskt kasta ner tankar på ett papper. Kanske gör du en mindmap. Tanken med detta är att få ett överflöd av uppslag som du sedan kan gallra i. Tänk först kvantitet, sedan kvalitet! Försök att tänka i både ord och bilder, använda dig av både fantasi och logik. I regel bygger idéer på varandra i ett slags kedjereaktion. Det svåra är att komma igång. När du väl har börjat bygger idéerna på varandra.

Ett exempel: Vi tänker oss att du tillhör en förening som ska ordna Sportfiskets dag där du bor. Bland de planerade aktiviteterna ingår ett föredrag om sportfiske som du ska hålla. Det riktar sig till den breda allmänheten och ska informera och väcka intresse. Huvudtanken är att sportfiske är en rolig och givande fritidssyssla.

Nu står du inför uppgiften att utveckla din huvudtanke. Hit hör både att finna fakta och synpunkter som rör ämnet, knyter an till talets syfte och passar i talsituationen. ”Fisk” och ”fiske” är kanske ord som direkt dyker upp. Du minns fiskefärder, ser vattnet blänka, hör årorna plaska och fisken rycka i linan. Minnet av en fisketur får dig att tänka på hur starka naturupplevelser du haft som sportfiskare vilket leder tankarna vidare till vad naturen betyder för svensken i allmänhet. Vad kan vara intressant för lyssnarna att veta? Vad utmärker sportfiske? Vilka goda skäl kan man ha för att fiska på sin fritid? Allt detta idéer som kan bidra till ditt tal.

När du har gallrat i innehållet gäller det att ordna stoffet i ett logiskt mönster. Hur hänger delarna i talet ihop? Det handlar om att strukturera och organisera innehållet. Det är en förutsättning för att du ska kunna uttrycka det i en sammanhängande form. Tag som exempel de tankar om sportfiske som vi nämnde nyss. Hur hänger de ihop? Kanske såhär: Naturkärleken är för många svenskar ett bidragande skäl till deras intresse för sportfiske. Och dina egna naturupplevelser under fisketuren ger exempel på hur sportfiske kan tillfredsställa vårt behov av att komma nära naturen.

Innehållsproduktion och innehållsstrukturering är inte skilda från varandra. I stället råder ett fruktbart växelspel mellan dem. När du ordnar talets innehåll, blir det ofta luckor i mönstret. Dem kan du se som tomma platser för nytt stoff. Har du nämnt ett skäl till det utbredda intresset för sportfiske, så kan du fylla ut tankeschemat genom att söka efter fler. Glöm inte bort att sålla bland idéerna så att materialet är anpassat till talets syfte. Om du har bestämt dig för en argumenterande uppläggning – skäl för att sportfiska – bör uppslagen passa in i det mönstret. Antag att du får idén att nämna hur många organiserade sportfiskare det finns i olika delar av landet. Ska den upplysningen komma med, så kräver det logiska mönstret att den knyts till ett motiv för att sportfiska. Det kan vara att man inlemmas i en stor kamratkrets.

Topikläran

Den klassiska retoriken utvecklade metoder för att finna material till ett tal – konsten att uppfinna eller uppleta. Med hjälp av dessa metoder kan man följa ett system när man söker efter tankar att föra fram. Detta kallas för topikläran och kommer av grekiskans ”tópos” som betyder plats. Det handlar om de ställen eller utsiktsplatser man kan söka upp för att finna stoff till sitt tal.

Definiera begreppet – till att börja med kan du fråga dig? Vad utmärker nyckelbegreppet? Vad har det för egenskaper? Svaret är en definition. I exemplet ovan skulle det handla om att definiera begreppet sportfiske. Utmärkande för sportfiske är att det sker med spö. Att lägga ut nät hör inte hit. Minns talets syfte och foga in definitionen så att det blir intressant för åhörarna. Lägg tonvikten på att det är lätt att ha med sig ett spö ut i naturen och att det är en hobby för alla.

Du kan också definiera ting och personer. Om talet är ett hyllningstal riktat till en viss individ kan du välja att berätta vem personen är, vad hon arbetar med, vilka mål hon har i livet och så vidare. Genom att definiera personen får lyssnarna en tydlig bild av vem det är du talar om.

Generalisering – går vidare från utgångspunkten till ett större men besläktat sammanhang. På detta sätt kan du belysa nyckelbegreppet ur olika synvinklar. 1. Sportfiske ger bra avkoppling. 2. Sportfiske ger god motion. 3. Sportfiske påverkar våra kostvanor i rätt riktning. Det får oss att äta mer fisk. 3. Sportfiske är ekonomiskt värdefullt. Det ger nämligen inkomster till kommuner med fiskevatten och bidrar till att få människor att stanna kvar i bygder som annars hotas av avbefolkning. På det här sättet får du fyra olika skäl för ditt påstående att sportfiske är värdefullt och stimulerande.

Specificering – går till skillnad från generalisering till mer speciella begrepp som faller under eller till delar som ingår i det. För att till exempel specificera varför sportfiske ger god motion kan du berätta att man kan ro med drag eller borra hål i isen för pimpling. Andra aktiva inslag i en fisketur kan vara att kasta, att veva in och att rensa fisken. I båda fallen försöker du alltså specificera ditt nyckelbegrepp så att du ger stöd åt någon aspekt av din huvudtanke, i det här fallet att sportfiske är hälsosamt.

Att specificera behöver inte handla om att dela upp nyckelbegreppet i konkreta delar. Antag att du har besökt ett land och ska tala om det. Då kanske du väljer att ta upp landets historia, geografi och ekonomi – alltså olika sidor av ditt ämne.

Jämförelse – här kan du jämföra nyckelbegreppet med andra begrepp för att hitta liknelser eller olikheter. Du kanske jämför sportfiske med andra sporter för att på så vis lyfta upp fördelar med fisket. Du kanske anser att andra sporter får mer uppmärksamhet eller mer publicitet och offentligt stöd. Som exempel kan du göra jämförelser med andra länder och därför säger du: ”I våra nordiska grannländer gör man satsningar på sportfiske som vi kanske borde ta till föredöme.”

Kontraster kan också vara effektivt för att förtydliga ett budskap. Kärlek kan ställas i kontrast till hatet men även med begrepp som förälskelse eller vänskap. Parallella begrepp kan alltså användas som jämförelse. I vissa fall kräver själva definitionen av ett nyckelbegrepp någon form av jämförelse. Det gäller för motsatser som förutsätter varandra. Antag att du ska tala om begreppet sjukdom. Då kan du knappast undvika att också tala om begreppet hälsa, liksom du inte gärna kan tala om fred utan att också komma in på krig eller om trohet utan att också beröra svek.

Handlingen – spelar ofta stor roll i retoriska tal. Kanske beskriver du vad som hände under en fisketur; hur ni bar er åt, vilka som var med, vilken utrustning ni hade, vilken tid och plats, anledningen till att ni var just här, just den här tiden och så vidare. I de klassiska taltyperna spelar handling en viktig roll. Rättstalet kretsar kring en handling i det förflutna: det påstådda brottet. Rådstalet rör sig kring en handling i framtiden: den föreslagna åtgärden. Hyllningstalet tar upp en eller flera tidigare handlingar som är värda att tas upp för att hedra personen i fråga. Topikläran tar upp dem som sju frågor, handlingstopiker:

  1. Vem utförde handlingen?
  2. Vad gjorde hon?
  3. Hur gjorde hon det?
  4. Varmed gjorde hon det – med vilka redskap och medel?
  5. Var hände det?
  6. När hände det?
  7. Varför hände det?

Handlingstopikerna behöver inte handla om en specifik händelse utan kan användas mer allmänt. För att återigen ta sportfiske som exempel kan de sju frågorna användas för att visa hur värdefull sporten är genom att nämna vilka som deltar: ung som gammal och en stor andel av Sveriges befolkning. Du kan säga varför man fiskar, beskriva hur man gör, var man fiskar och på vilka olika sätt man kan fiska och så vidare.

3. Dispositio – att ordna stoffet

När du tänkt ut vad du ska säga i ditt tal, är nästa steg att ordna innehållet – att bestämma vad du först ska ta upp och hur du sedan ska gå vidare. Syftet är att talet ska framstå som en sammanhängande helhet, där varje del naturligt leder över till nästa. Den här delen av fasen av förberedelserna kallar retoriken för dispositio. När du ska ordna ditt stoff måste du bestämma dig för tre saker:

  1. Vilka delar ska talet bestå av?
  2. Hur ska delarna följa på varandra?
  3. På vilket sätt ska delarna knyta an till varandra?

Eftersom ditt tal är inriktat mot ett mål, har du också anledning att ställa dig en fjärde fråga:

  1. Vilken retorisk uppgift ska varje del ha, alltså hur ska den bidra till talets helhetsverkan?
  2. Vilket utrymme ska varje del ha i talet? Alla delar i talet kanske inte kräver lika utförlig behandling.

Dispositionen av ett tal är mycket viktigt för förståelsen av talet men även för att minnas det. När delarna knyter an till varandra är det nämligen mycket lättare att komma ihåg det för talaren eftersom det ena följer på det andra i en logisk ordning. Lättast lär du dig inte ett tal som en rad fristående punkter. Detta kommer vi in på närmare i stycket om Memoria.

Det finns olika principer för hur man disponerar tal:

Tidsdisposition – beskriver något som har hänt eller kommer att hända. Det kan vara att beskriva händelser i någons liv i kronologisk ordning, med början i barndomen, tonåren, vuxenlivet, fram till idag. Detta lämpar sig väl i ett festtal.

En tidsdisposition passar förstås bra i en berättelse. Den lämpar sig också för andra typer av tal där ordningen i tiden är viktig för begripligheten. Det kan gälla för en instruktion eller en rapport. Omvänt kan man säga att du ger ditt tal en berättande prägel genom att presentera innehållet i tidsföljd, och en berättelse har många retoriska fördelar. Den brukar vara lätt att följa, lätt att förstå och lätt att engagera sig i.

Rumsdispositon – används när man beskriver ting eller platser. Man kan till exempel lägga upp talet som en rundvandring där man går från plats till plats, ser sig omkring och iakttar vad som händer. Vad händer på resan genom livet? Här kan du kombinera rumsdispositionen med tidsdispositionen. Då har du förenat din beskrivning med en berättelse – och kanske gett den mer liv.

Orsaksdisposition – utnyttjas för att skildra en serie av förhållanden eller förlopp, där det ena ligger till grund för det andra. Orsaksdispositionen kan påminna om tidsdispositionen eftersom orsak går före verkan, men då är det betoningen på orsakslänken som avgör skillnaden. Framställningen kan bli mer komplicerad än om du lägger upp talet som en berättelse. Anförandet får en mer förklarande eller utredande prägel vilket kan vara passande om huvudsyftet med ditt tal är att förklara hur olika förhållanden påverkar varandra. Det kan vara lättare att lyssna till anekdoter än att ta del av en orsaksanalys men samtidigt kan det senare greppet ge en mer intellektuell prägel.

Slutsatsdisposition – kan passa för idéutredande tal. Särskilt väl lämpar den sig nog för att utveckla en teori eller bevisa en tes. Man kan till exempel ställa frågor som: Vilken slutsats kan man dra av det här? Vad kan det här härledas ur?

Jämförelsedisposition – kan vara på sin plats när man på ett överskådligt sätt vill framställa olika alternativ för lyssnarna att ta ställning till.

Temadisposition – är mycket vid och bygger på att någon form av ämnesmässig samhörighet ska råda mellan leden i ett tal. Ett senare led ska ta upp en annan aspekt av samma tema som det föregående. Man kan då ställa frågan: Vad kan jag säga mer om det här? eller Vad kan jag säga mer allmänt om det här? eller Vad finns mer specifikt att säga om det här?

I samma tal kan du förena olika dispositionsprinciper. Om du till exempel ordnar huvuddelarna i tidsföljd och har tiden som den övergripande dispositionsprincipen kan varje tidsavsnitt ha en inre uppbyggnad.


Komposition

Det enklaste sättet att komponera ett tal är att låta det bestå av endast en huvuddel. Ett lite mer avancerat tal har förutom en huvuddel en inledning och avslutning. I den romerska retoriken talar man om upptakt, mittparti och slutparti.

En inledning har tre speciella funktioner.

  1. Att göra lyssnaren uppmärksam. Det kan ske genom att talaren nämner något fängslande eller uppseendeväckande – helst förstås med anknytning till ämnet.
  2. Att göra lyssnaren välvillig mot talaren. Man kan till exempel inleda med att tala om att man är speciellt glad över att framträda inför denna specifika grupp.
  3. Att göra lyssnaren läraktig. Det betyder att hon ska bli mottaglig för vad talaren har att säga. För det syftet kan talaren upplysa om sitt ämne och sin avsikt.

Även mittpartiet kan bestå av flera delar med olika uppgifter.

  1. Här kan du ha med berättande inslag som förklarar varför just du talar om detta ämne. Det kan vara en mjuk upptakt till själva ämnesbehandlingen men också ett sätt att presentera dig för publiken.
  2. Här förklaras huvudtanken med talet.
  3. Här kan du även berätta hur talet är upplagt och vad du ämnar ta upp i talet.
  4. Om det handlar om ett argumenterande tal så är det i mittpartiet du systematiskt argumenterar för din huvudtanke och lägger fram de argument eller bevis som talar för din tes.

Liksom inledningen har avslutningen flera funktioner.

  1. En är informativ och avrundar talet genom en sammanfattning eller slutsats.
  2. En annan funktion hos avslutningen är social. Då vänder du uppmärksamheten från ämnet till publiken. Kanske tackar du för intresset och önskar dina lyssnare lycka till.
  3. Till sist ska avslutningen bryta den retoriska kontakten genom att sätta punkt, genom att markera att du inte längre gör anspråk på åhörarnas uppmärksamhet.

För varje parti i talets komposition kan du välja en eller flera dispositionsprinciper. De hjälper dig att komma från en punkt till nästa i ditt tal.

4. Elocutio – att utforma talet

Under inventio och dispositio har du lagt grunden till ditt tal. Du har tänkt ur vad du ska tala om och hur du ska ordna innehållet. Vad som återstår nu är den språkliga utformningen. Det är den del av dina förberedelser som retoriken kallar för elocutio.

Vilket intryck vill du göra på lyssnarna? Vill du reta deras nyfikenhet? Vill du roa dem? Vill du väcka medkänsla? Ditt svar på frågan om talets önskade effekt avgör hur du bör uttrycka dina tankar.

Elocutio handlar om att finna ord för vad du vill säga men talets utformning rör även uttrycksmedel som tonfall, gester, poser och hjälpmedel. Liksom du kan förbereda dina formuleringar, kan du planera när du ska höja rösten, göra en målande gest eller rita en bild på tavlan. I ett talmanus kan du föra in sådana komplement till orden som anvisningar för framförandet.

Antag att du representerar ett politiskt parti och ska valtala på ett torgmöte. Din huvudtanke är att ni står för framtiden i svensk politik medan andra partier har en förlegad samhällssyn. Du har många goda skäl för din mening. Men det gäller att finna ett lämpligt sätt att framföra dem på, ett språk och ett tonfall som vinner lyssnarna för din sak. Hur kan man då göra det?

När du vill säga något, så kan du ofta välja mellan olika sätt att ge form åt dina tankar. Det beror på att språket rymmer synonyma uttryck för en given föreställning, olika formuleringar med en snarlik betydelse.

Antag att du vill markera att ditt parti har frigjort sig från förlegade synsätt. Då kan du tala om ett ”framtidsparti” eller ett ”progressivt parti” eller ett ”parti som har svaret på morgondagens frågor”. De tre olika uttrycken syftar på ungefär samma sak. Eller antag att du vill be publiken lyssna noga. Då kan du säga ”Hör på nu!” eller ”Det här är viktigt”. Det som styr ditt val av uttryck är retoriska överväganden.

Medvetet eller omedvetet bestämmer du dig för att tala på ett visst vis. Oavsett om du väljer att tala ledigt och vardagligt eller högtidligt och högtravande så handlar det om att välja en stil som du tror ger bäst publikkontakt. Du måste alltså fundera över vem det är som ska lyssna och vad du ska tala om när du gör dina stilval. Om du till exempel väljer en ledig och avslappnad stil kanske du hellre säger ”ordna fler jobb” än ”skapa ytterligare arbetstillfällen”.

Vill du vara personlig eller formell så påverkar dessa stilval dina ordval men även ditt val av innehåll. I ett formellt sammanhang kanske du undviker att berätta om småsaker i vardagen som har ett personligt intresse för dig som talare men däremot kan privata reaktioner på olika inslag i samhällslivet vara relevanta. Tänk på att även röstläge och kroppsspråk markerar stil.

Genom ordval, ämne, röst och minspel slår vi an en annan ton på en begravning än på en svensexa.

Den expressiva stildimensionen – rör uttrycken för talarens intellektuella, moraliska och känslomässiga engagemang i sin uppgift och sitt ämne. Talets expressiva sida blir mer framträdande ju mer subjektiv du tillåter dig att vara som talare, alltså ju mer du visar av dina egna tankar, känslor och erfarenheter. Du vill framstå som klok och kunnig och ge ett övertygande intryck. Det är även viktigt att utstråla optimism och gott humör. För att visa att ditt ämne berör dig starkt kan du till exempel använda känsloladdade ord som ”fantastisk möjlighet” eller ”gripande upplevelse”.

Den sociala stildimensionen – rör bruket av uttryckssätt som motsvarar lyssnarnas krav och förväntningar. Den är särskilt viktig för att få dem att acceptera talaren och hennes budskap. Som talare kan du inte undvika att röja din sociala bakgrund. Ditt sätt att tala präglas av din födelsebygd, din hemmiljö och din utbildning. Men du har stora möjligheter att påverka hur du uttrycker dig och vilken framtoning du har gentemot lyssnarna. Om du till exempel ler hela tiden och talar med len och lågmäld röst, använder enkla ord och omtalar självklara förhållanden skulle åhörarna kunna sluta sig till att du betraktade dem som små barn. Om de inte alls uppfattade sig själva så, skulle de antagligen känna sig kränkta. Tvärtom vill du få dem att känna att ni är jämlikar. Det uppnår du genom att ett språk som varken är inställsamt eller befallande och genom att knyta an till lyssnarnas erfarenheter som om de vore dina egna.

Den referentiella stildimensionen – rör talets klarhet, åskådlighet och sammanhang. Den är av särskild betydelse för publikens förståelse. Du kan välja att referera till andra sammanhang eller föreställningar för att belysa ditt eget budskap. Hänvisningar till vad någon annan har sagt eller varit med om är ofta effektivt för att klargöra en ståndpunkt. Du kan till exempel belysa en abstrakt tankegång med konkreta exempel. Om du som politiker ska tala om fattigdom kan du referera till exempel som du sett med egna ögon under resor i drabbade länder. Om du framställer ditt ämne levande, vädjar du till lyssnarnas känslor och har då större chans att få dem med dig.

Den estetiska stildimensionen – rör talets utsmyckning. Den är av särskild betydelse för att väcka lyssnarnas uppmärksamhet och behålla deras intresse. Hit hör också talets fysiska sida: språkets rytm, röstens klang och gesternas form. Ett viktigt bidrag till talets estetiska effekt ger den språkliga utsmyckningen.

Stilfigurer

Identisk upprepning – är den enklaste formen av upprepning. Här är uttrycket och innehållet precis detsamma. I ditt valtal finns en huvudtanke: ”Vårt parti är framtidens parti.” För att slå in den upprepar du den på olika ställen i talet. ”Vårt parti är framtidens parti, därför att det ger röst åt unga människors mening.” Du kan också välja att upprepa samma ord flera gånger i rad: ”Vi ger aldrig aldrig aldrig upp!”

Anafor – är en serie fraser som alla börjar med samma ord eller uttryck. ”Vi har de nya idéerna. Vi har de unga väljarna. Vi har kraften att bryta upp…”

Allitteration – tillför ett poetiskt element i talet. Ett sådant grepp drar uppmärksamheten till ordens form, till själva ljudmassan, till språkets estetiska sida. ”Framtid, frihet, fred – det är vad vårt parti står för.” Den första frasen får sin klang av att konsonantparen fr upprepas i början på varje ord. Att inleda två eller flera ord nära varandra med samma ljud eller ljudkombination kallas att göra en allitteration.

Hopning – bildas när du framför flera påståenden i ett svep, en serie uttryck för likartade begrepp och tankar som radas upp efter varandra. ”Vårt parti har de nya idéerna. Vi drar till oss de unga väljarna. Och vi har viljan och kraften att bryta upp ur gamla hjulspår och slå in på nya vägar.” Hopning är en varierad upprepning.

Pleonasm – kan man kalla ett idisslande av samma tanke, ett eko, en upprepning av ett ord med ett annat. ”Klart och tydligt” och ”lätt och ledigt” är exempel på pleonasmer. ”Vårt parti hyllar och bekänner sig till framtiden” är ytterligare ett exempel. Här bildar verbparet en pleonasm. Båda leden syftar ju på ungefär samma sak. Även om det andra ledet inte tillför någon ny information, så kan det naturligtvis fylla en retorisk funktion genom att ge tyngd och fyllighet åt ett uttryck som du vill framhäva och ge tid att verka.

Parafras – är ett alternativt sätt att använda upprepningar genom att formulera huvudtanken på olika sätt: ”Vårt parti är ett framtidsparti”, ”Vårt parti är ett progressivt parti”, ”Vårt parti har framtiden som lösenord”. En parafras är alltså en varierad upprepning. Innehållet förblir detsamma men formen växlar.

Perifras – är en omskrivande beteckning för någonting. Istället för partiets officiella namn så kallar jag det för ”Sveriges framtidsparti” En sådan omskrivning är inte bara till för att variera talet och undvika en tröttsam upprepning. Syftet är också att lyfta fram en positiv sida hos partiet som du vill dra blickarna till. Era motståndare tar naturligtvis fasta på mörkare inslag i partiets historia och talar om ”skandalernas parti”. Aristoteles kallades under medeltiden kort och gott för ”Filosofen” vilket var en perifras för egennamnet.

Allusion – är ett annat ord för en anspelning. För att förstärka det du själv säger tar du hjälp av det som någon annan sagt eller skrivit tidigare. En allusion kan vara öppen eller dold. Är den öppen upplyser du själv om att du gör en anspelning. Så gör filosofen Ernest Renan i ett tal där han prisar vetenskapen som den oförlikneliga sanningskällan. ”Det finns tre sköna ting, säger Paulus: tron, hoppet och kärleken; störst av de tre är kärleken. Det finns tre stora ting, skulle vi i vår tur kunna säga: det goda, det sköna och det sanna, men störst av de tre är sanningen.” I en mer dold form kan vi tänka oss att talaren anspelar på bibelns texter för att ge en religiös eller idealistisk auktoritet åt sina ord: ”Allt vad du vill att ditt land ska göra för dig, det ska du göra för ditt land.” 

Metafor – är bildspråk som återger en sida av verkligheten med hjälp av en annan. ”Att bryta upp ur gamla hjulspår och slå in på nya vägar” handlar förstås inte om trafik, utan i det här fallet, om politik. Vi kan lätt tänka oss andra bilder för samma sak. Här är en lika sliten som den förra, men hämtad från sjölivet: ”Och vi har viljan och kraften att lägga om kursen och ge Sverige vind i seglen.” Politiska resonemang kan bli abstrakta och svåra att följa men om du till exempel använder bilkörning som metafor kopplar du resonemanget till en mer fattbar verklighet. ”De andra partierna ser hela tiden i backspegeln. Men vi ser genom framrutan. Vi vill gärna hålla ögonen på vägen framför oss. Vem av oss löper större risk att köra Sverige i diket, tror ni?”

Besjälning – är en typ av metafor somhandlar om att skildra ett allmänt fenomen som om det vore en mänsklig varelse, begåvad med tankar, vilja och känslor.Detta stilgrepp kan ge lyssnarna ett starkare och mer levande intryck av det du talar om. ”Vinden viskade” är ett exempel på besjälning.

Jämförelse/liknelse – är en uttrycklig och bildlig jämförelse mellan två saker. ”Framtiden är som ett oskrivet blad.” ”Han är stor som ett hus, dum som en oxe, mår som en prins…”

Allegori – en hel historia kan berättas med en dold undermening, som en bild för något annat. Genom att tala allegoriskt kan du förvandla en abstrakt beskrivning till en konkret berättelse. Du kan tala lättfattligt om svåra saker. Eftersom du berättar en saga kan du inte heller ställas till svars för innehållet. Det befriar talaren från det fulla ansvaret för den tolkning som lyssnarna gör av hennes ord. I modern tid har allegorier ofta använts för att skriva politisk satir. Typiska exempel på allegorier är fabler. I fabeln ställs djur inför situationer som påminner om situationer som människor ser i sina liv. Lyssnaren måste tolka allegorin för att förstå det egentliga budskapet.

Hyperbol – är detsamma som en överdrift. Stenen blir ett klippblock och det lilla obehaget en katastrof. Kanske säger du: ”Om våra motståndare får som de vill, så finns det ingen framtid för Sverige.” Riktigt så usel finner du kanske inte deras politik och fullt så illa tror du nog inte att det ska gå. Hyperbolen är en expressiv handling där du visar dina känslor inför ditt ämne och ditt engagemang för din sak.

Litotes – är motsatsen till hyperbol, alltså en underdrift. Gränsen mellan litotes och ironi är inte alltid tydlig. ”Vi är inga inbitna motståndare till framsteg och utveckling” eller ”Vinsten på 10 miljoner var inte alls ett ovälkommet tillskott i kassan.”

Antites – skapar kontrastverkan genom att ställa något mot sin motsats. ”Jag kommer ihåg en tid när allt var trist. Jobbet var trist och mitt privatliv var trist. Till och med vädret var trist. Men det fanns en ljuspunkt – det var en bok som jag hittade. Jag har den med mig här.” Här blir mörkret ännu dunklare och ljuset ännu klarare genom brytningen mellan dem.” Svart och vitt avtecknar sig tydligare mot varandra.

Ironi – är en stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas. Ironi kan vara humoristisk, men behöver inte vara det. Ett vardagligt exempel på ironi är att säga "Vilket underbart väder!" när det spöregnar och man egentligen inte alls tycker om regnväder. Ironins konst förutsätter att budskapet är uppenbart för båda parter. Kroppsspråk och tonläge kan användas som komponenter, men ironi fungerar även i skriftlig form.

Retorisk fråga – är en fråga som har ett givet svar som inte behöver uttryckas. ”Vem har sagt att det ska vara lätt?”

Talhandlingar

Att använda olika slags talhandlingar gör ditt tal mer omväxlande. På så sätt kommer din monolog mer att likna en dialog. Det bidrar till att aktivera lyssnarna.

Mål för ett tal kan vara att väcka uppmärksamhet, att skapa förståelse, att vinna samtycke och att framkalla en reaktion. Vi ska se hur olika talhandlingar kan bidra till de här retoriska målen.

Vissa talhandlingar har en naturlig plats i början av ett tal. Där tjänar de till att skapa uppmärksamhet och publikkontakt. Du kan inleda med att anropa dina lyssnare: ”Mötesdeltagare!” Du kan hälsa på lyssnarna och presentera dig för dem. Och du kan välkomna publiken: ”Det var roligt att se så många här!”

Andra talhandlingar kan vara att förklara, definiera oklara begrepp, exemplifiera dina tankar, understryka saker som är viktiga. Av och till kan du sammanfatta vad du sagt. Du kan styrka dina påståenden genom att citera auktoriteter. Du kan bemöta invändningar mot dina argument för att visa att du är insatt i debatten. Du kan sätta din heder i pant genom att försäkra att dina ord är sanna och uppriktiga. Du kan erkänna misstag och misslyckanden för att bli mer sympatisk för lyssnarna. Efter ett sådant erkännande kan du också ursäkta dig: ”Har jag oavsiktligt kränkt någon med vad jag sagt, så ber jag om förlåtelse. Det var aldrig min avsikt.”

Vissa talhandlingar kan bidra till en bra stämning. Du kan skämta för att få publiken på gott humör. Du kan smickra den för att vinna välvilja. Vill du få lyssnarna att reagera, så kan vissa talhandlingar passa särskilt bra. Du kan ställa en fråga: ”Vad anser ni om det här förslaget? Verkar det vettigt?” Du kan instruera dem: ”Ni som vill delta i ett opinionsmöte i den här frågan, kom till Stora torget klockan tio på lördag.”

Talhandlingar kan passa bra för att vädja till lyssnarnas känslor. Du kan till exempel försöka få lyssnarna att ta avstånd från något genom att fördöma det. För att rycka publiken med dig kan du också förolämpa en gemensam motståndare. Det medlet tillgrep Olof Palme, när han kallade förtryckarregimen i det kommunistiska Tjeckoslovakien för ”Satans mördare”.

Till känsloladdade talhandlingar hör också hot och varsel. Du kan försöka skrämma lyssnarna att avhålla sig från något genom att varna dem: ”Om hushållen fortsätter att slösa som de gör nu, så kommer vår ekonomi att få allvarliga skador.” Den franske socialistledaren Jean Jaurés inledde ett tal i juni 1914 , en månad före världskrigets utbrott, med att varsla om en hotande fara: ”Jag tar till orda ikväll för att säga er att Europa inte på fyrtio år har befunnit sig i en så hotfull och tragisk situation som den vi upplever då jag i detta ögonblick påtar mig ansvaret att tala till er.”

5. Memoria – att lära in talet

Den fas av den retoriska processen som närmast föregår själva framförandet kallas memoria. Då gäller det för dig att lägga talet på minnet, så att du kan hålla det utan att komma av dig.

När du ska lära in ditt tal, så har du naturligtvis nytta av det arbete som du har lagt ned på att utarbeta det. Det har antagligen gett dig en förtrogenhet med talets innehåll som väsentligt underlättar inlärningen. Men i regel räcker inte själva utarbetandet av talet som förberedelse för ditt framförande. Du bör också öva på talet för att du sedan ska kunna hålla det bra och säkert. Då märker du vilka passager du har svårt för och måste tänka lite extra på. Du får också en uppfattning om hur lång tid ditt anförande tar och om du måste förkorta det eller kan ta med mer material. Tänk på att det brukar gå lite fortare vid en övning än i verkligheten! Vid övningen märker du framförallt om du har lagt upp talet på ett sätt som passar för ett muntligt framförande. Kanske finns där inslag som vållar problem. Då är det bra att du kan rätta till dem i förväg.

Det vanligaste minnesstödet för talare är av yttre natur – anteckningar som du sammanställer vid inlärningen för att konsultera dem vid framförandet. Då kan det vara lämpligt att använda ett styvt kort. Fördelen är att det inte viker sig eller prasslar. Kortet kan gärna vara ganska litet. Då kan du lätt och diskret hålla det i handen utan att det stör dina kroppsrörelser. För mer omfattande minnesanteckningar kan det krävas flera kort. I så fall skriver du bara på ena sidan av varje. När du sedan håller talet stoppar du successivt dina använda kort längst bak i bunten eller lägger dem ifrån dig.

När du övar, utnyttjar du förstås dina minnesanteckningar. Men efter hand kan du försöka göra dig allt mer fri från dem. Då kan du ibland ha nytta av vissa minnesknep.

Ett minnesknep med antika anor är att visualisera talet. Då söker du efter bildsymboler för dess huvudpunkter. Ju mer konkreta och sinnliga bilderna är, ju klarare du ser dem framför dig, desto skarpare etsar de sig fast i minnet. Visualisera varje del av talet och gör en bild av den i ditt minne, sedan gör du en sammanhängande historia av scenerna. Den får gärna vara bisarr och fantastisk. Det gör den snarare lättare att minnas. Det är särskilt viktigt att du hittar på ett övertygande samband mellan scenerna, så att du utan svårighet kan gå över från en scen till nästa.

För att komma ihåg bilderna i rätt ordning efter talets disposition kan du också använda en annan metod för att foga ihop dem till en berättelse. Du kan utse vissa fasta hållpunkter till minnesstöd. Det kan handla om platser i rummet. Du tänker t.ex. på den väg som du går till busshållplatsen på morgonen. På den väljer du ut vissa karaktäristiska platser, som du lär in för att sedan använda dem som krokar för minnet i olika tal. Det kan t.ex. röra sig om grinden till din trädgård, lekplatsen utanför huset, en sopcontainer, en smal stig som går upp på en ås etc. Nu gäller det för dig att förknippa scenerna i talet med platserna. Kopplingen bör vara så intim och intensiv som möjligt, så att du genast tänker på scenen när du minns platsen. När du sedan ska hålla ditt anförande vandrar du den väg du har visualiserat och passerar då de symboler/scener som du förknippar med platserna du går förbi och som motsvarar punkterna i talet.

6. Pronuntiatio och actio – att framföra talet

Framförandets retoriska mål

Stoffsamlande, disposition, utformning och inlärning är viktiga etapper i talets framväxt. Men de har bara ett relativt värde, som stöd för framförandet. Det är först när du håller talet som det visar sig om ditt tidigare arbete har burit frukt. Här ska vi resonera kring förutsättningarna för ett lyckat framträdande.

Vi kan utgå från ett exempel. Vi antar att du är försäljare. Du ska presentera en ny produktserie för inköpsavdelningen på ett företag. Du har förberett ditt anförande. Nu ska du hålla det. Vad krävs av dig då?

Låt oss börja med din första uppgift som talare: att få lyssnarna att intressera sig för dig och det du har att säga. Det gör du i regel bäst om du själv först visar ditt eget intresse för dem och deras mening. Kroppsligt visar du det genom att röra dig mot lyssnarna och se på dem. Språkligt visar du det genom att inbjuda lyssnarna till samspel. Kanske frågar du om de undrar över något. Innehållsligt visar du det genom att ge akt på lyssnarnas reaktioner och svara på dem. Att någon ser förbryllad ut eller mumlar fram en halvhög protest ser du som skäl att förklara dig närmare.

Din andra uppgift är att få lyssnarna att förstå. Det kräver att du själv först har satt dig in i två saker. Den ena är ditt ämne, de insikter du vill ge. Den andra är din retoriska uppgift, vart du vill komma med ditt tal och hur du ska nå dit.

Ditt tredje mål är att få lyssnarna att godta vad du säger. Det är förstås lättare om du själv gör det. Att det finns framgångsrika skojare talar inte emot det påståendet. Ett krav på en bedragare är ju att hon tycks tro på sina ord. Tvivlar du på dina varor när du talar om dem, kan det bli svårt att övertyga andra om deras värde. Din egen osäkerhet sprider sig till lyssnarna.

Det sista i raden av dina retoriska mål är också det övergripande: att få lyssnarna att reagera. Det kan röra sig om omedelbara reaktioner. Först på det inre planet, som tankar, känslorörelser och viljeimpulser, och så vidare på det yttre planet, som handlingar - att delta i en övning, skriva på ett upprop eller rösta för ett visst förslag. Det kan också vara mer långsiktiga reaktioner, som att ändra sin livsföring eller stödja ett visst parti.

Själv låter du ditt framförande färgas av entusiasm för ditt uppdrag. Det är det inspirerande tillstånd som antikens greker såg som en guds närvaro i talarens sinne.

Pronuntiatio

Pronuntiatio – det är handlingen att tala. Det är kärnan i ditt framförande: att använda språket som uttrycksmedel i talsituationen. Verkan av pronuntiatio beror på vad du säger och hur du säger det, på talets innehåll och form och klang.

För att bemästra pronuntiatio, för att finna orden och foga samman dem i talets helhet, kan du använda olika metoder. Vi ska tala om tre: först total memorering, så extemporering och sist improvisation. Du kan använda dem var för sig eller blandade.

Memorering är att ”bevara i minnet”. Går du in för totalmemorering har du först skrivit ned ditt tal från början till slut. När du sedan ska framföra det, läser du upp det från papperet. Då fungerar manuskriptet som ditt yttre minne. Eller också har du lärt in talet utantill. Då finns det alltså i ditt eget minne som en avläsbar text.

Att memorera talet fullständigt har fördelen att du slipper tveka om orden – om du inte kommer av dig, vill säga, för då blir förvirringen ofta desto värre, eftersom du gjort dig så beroende av en given form. Men att ha en färdig förlaga har också många nackdelar. I regel får du sämre kontakt med publiken. Läser du innantill, vilar dina ögon i manuskriptet när de borde se på lyssnarna. Och även när du kan talet utantill, så störs relationen till åhörarna om du riktar uppmärksamheten inåt mot ditt minne snarare än utåt mot din publik. Och att tankarna och formuleringarna är klara i förväg hindrar dig från att tala spontant. Det finns ingen plats för plötsliga infall. Lika lite finns det utrymme för något samspel med lyssnarna. I princip säger du ju vad du redan har planerat. Och det blir mindre intressant att lyssna till ditt tal när det som du säger inte tar intryck av det som du ser omkring dig, när lyssnarna märker att orden inte föds ur din vilja att nå fram till dem just då.

Ett sätt att planera talet som ofta fungerar retoriskt bättre än total memorering är extemporering. Då har du förberett talet noga men inte lärt in det i detalj. Extemporering handlar om de inlärningsmål som vi tog upp i kapitlet om memoria. Du har alltså lagt ett antal punkter på minnet eller har skrivit ner dem på ett kort som du håller in handen. I talsituationen formulerar du dig aktivt i stället för att återge färdiga fraser. Extemporering ger ditt tal en helt annan dynamik och närvarokänsla än totalmemorering.

Att extemporera talet i stort kan förstås kombineras med att memorera mindre delar av det. Det kan vara avsnitt där de språkliga uttrycken är särskilt viktiga, t ex de inledande eller avslutande orden eller något nyckelparti.

Antag att din presentation är välarbetad, du vet vad du ska säga och hur du ska ordna det, men du formulerar dig fritt. Du vill inte låta som en bok eller en papegoja. Om lyssnarnas reaktioner skulle motivera det kan du avvika från den givna planen. När du gör de här avstegen, improviserar du eftersom det inte går att förbereda sig för spontana reaktioner. Det gäller både innehållet, uppläggningen och formuleringarna. Du talar alltså på stående fot. Det är vi alla vana vid att göra. Så går det ju till i samtal. Men det kan kännas ängsligt att improvisera inför en större publik.

Ett improviserat tal har vissa påtagliga fördelar. Det kan bli spontant och ännu känsligare anpassat till den aktuella talsituationen än ett extemporerat tal men det har också nackdelar. Innehållet kan bli illa genomtänkt. Dispositionen kan bli rörig. Och språket kan bli slappt och framförandet tveksamt och osäkert.

Det är alltså mycket viktigt att du tänker igenom hur du vill framföra ditt tal, vilket sätt du tror passar dig bäst. Är du bra på att memorera och tror att du kan göra detta utan att förlora kontakten med publiken kanske total memorering passar dig. Har du lätt att se information i bilder och tycker att berättelser hjälper dig att minnas kanske minnespunkter är lämpligt att använda. Har du förmågan att improvisera i stunden och gynnas av en dialog med lyssnarna kan du i ditt tal ge utrymme för att avvika från den givna planen. Kanske har du några slagfärdiga formuleringar som du vill bevara till inledningen. Du är fri att blanda mellan dessa sätt att framföra talet men den andra delen av pronuntiatio som handlar om rösten är viktig att behärska oavsett vad du väljer.

Din röst måste höras bra, du får inte tala för lågt. Tyst tal behöver inte alltid bero på en svag röst. Orsaken är nog oftare talängslan. Talaren verkar rädd att utmana publiken genom att tala högt. Du måste visa att du antar den retoriska uppgiften genom att använda en offentlig talarröst. Den privata röstvolymen passar inte i situationen.

Det gäller också att tala långsamt så att lyssnarna uppfattar alla ord du säger. Du får inte tala fort och slarvigt i svåra eller betydelsefulla partier. Främmande ord och viktiga fraser kan behöva sägas extra långsamt och tydligt. En talare som läser innantill från ett papper kan ibland frestas att sätta upp farten för att hinna med allt. Då susar orden ofta förbi lyssnarna utan att nå kontakt med deras tankar.

Slutligen bör din röst förmedla ditt engagemang till lyssnarna. Därutöver kan den också påverka dem genom sin särskilda känsloton. Den kan vara myndig och sträng, skarp och intensiv eller välvillig. En röst behöver inte vara vacker men den bör vara levande och personlig, en röst som förtjänar uppmärksamhet därför att den hela tiden säger mer än orden. Även här kan total memorering hota det naturliga tonfallet. När man läser innantill försvinner lätt spontana inslag i framförandet, som pauser och de skiftningar i röstens färg som signalerar en ny tanke.

Actio

Actio är talarens yttre uppträdande, hur hon går och står, hur hon rör armarna och blicken och var hon placerar sig i rummet. Eftersom actio är ett uttrycksmedel vid sidan av orden kan vi tala om kroppens språk. Inom retoriken har kroppsspråket alltid tillskrivits en stor betydelse. Låt oss se på vilka sätt kroppsspråket kan förhöja talets verkan.

För det första hjälper kroppsspråket dig att fånga lyssnarnas uppmärksamhet. Ett livfullt uppträdande drar till sig blickarna. Ditt kroppsspråk är också viktigt för lyssnarnas intryck av dig – om man finner dig uppriktig, trygg eller sympatisk. Medvetet eller omedvetet drar man slutsatser om dig som person av ditt yttre beteende. Genom kroppsspråket kan du fysiskt betona din gemenskap med publiken. Du kan komma dem nära både bokstavligt och bildligt. Du kan markera att du håller dig på din kant och att du inte vill släppa lyssnarna in på livet. Till sist kan kroppsspråket också hjälpa till att uttrycka dina tankar. Med miner, gester och rörelser kan du understryka dem och förklara dem, så att lyssnarna lättare kan ta dem till sig.

Kroppsspråket har betydelse också som stöd för dig själv. Ett ledigt uppträdande kan göra dig säkrare i talsituationen. Och de gester som uttrycker dina tankar kan hjälpa dig att också finna ord för dem.

Vi ska se närmare på några sidor av ditt kroppsspråk som kan påverka effekten av ditt tal. Det gäller hållningen, placeringen i rummet, ögonkontakten med publiken och gesterna: Hur står du? Var står du? Hur rör du kroppen, blicken och händerna? Vi ska svara på frågorna med några råd. De är förstås bara förslag, som du kan följa eller avvisa beroende på omständigheterna, och absolut inte några regler.

Stå upp när du talar inför många! Det är nästan alltid bättre än att sitta. Stående får du mer uppmärksamhet. Du verkar också säkrare än om du sitter ned. Dessutom kan du få mer kontakt med publiken. Stående kan du lättare vända dig mot dina lyssnare och närma dig dem. Att stå upp hjälper dig också att visa vad du menar. Det går bättre och känns mer naturligt att göra gester när du står. Och då kan du använda hela kroppen som uttrycksmedel.

Ställ dig gärna nära lyssnarna, om du kan! Det gör det lättare att skapa kontakt och minskar känslan av att vara ensam, utsatt och isolerad – en viktig orsak till talängslan.

Som talare måste du inte stå stilla hela tiden. Rör dig gärna över golvet, bara rörelserna är lugna och säkra! Att röra dig kan göra din presentation livfullare. Det kan ge utlopp för nervös energi och kanske tillhör du dem som tänker bättre när de går?

Använd blicken aktivt. Ta kontakt med lyssnarna genom att se på dem. Är de inte alltför många, låter du blicken vila på enskilda åhörare, inte så länge att de blir förlägna men tillräckligt länge för att de ska bli bekräftade. Så låter du varje lyssnare förstå att ditt tal är riktat också till henne. Blicken är ett medel att skapa uppmärksamhet genom att visa uppmärksamhet. Tack vare blicken kan du ju även se hur lyssnarna reagerar på det du säger.

Till sist – hur ska du hålla händerna? På ryggen, vid sidan, framför magen, i fickorna? Den viktigaste regeln är nog att inte låsa dem utan hålla dem så att de lätt kan börja röra sig när du får lust att gestikulera. Och gester är viktiga! De fångar uppmärksamheten. De understryker orden och förtydligar dem. Och de kan också stödja ditt tal genom att hjälpa fram dina formuleringar.

Gester

Det finns olika typer av gester. Observera att typerna inte utesluter varandra.

Emblem – är gester som liknar ord. Ett exempel är V-tecknet för seger. Observera att sådana gester kan växla betydelse i olika kulturer.

Illustrationer – är gester som följer talet och belyser ordens innehåll. De finns av flera olika slag. 1. Med batonger, ”taktpinne”, slår du talets rytm och understryker dina ord. Du kan till exempel slå utåt med händerna i luften samtidigt som du betonar ett nyckelord. Batonger är mycket vanliga när man talar energiskt. 2. Med ideografer, ”tankebeskrivningar” ger du en konkret bild av en abstrakt idé. Du kan röra händerna med uppspärrade fingrar fram och tillbaka mot varandra när du talar om en konflikt. 3. Med deiktiska gester, ”utpekare”, visar du på något i rummet. Kanske riktar du ett finger mot ett föremål. Du kan också peka ut saker i fantasin, till exempel en låtsad grop framför dina fötter. På så sätt bidrar du till att bygga upp en retorisk inbillningsvärld omkring dig. 4. Med spatiala gester markerar du rumsliga relationer mellan olika föremål. Med händerna mäter du upp avståndet mellan huvudet och stjärten på en fisk eller markerar var tre personer befinner sig i förhållande till varandra. 5. Kinetografer, ”rörelsebeskrivningar” härmar en orms ålande eller en roddares årtag. 6. Med piktorgrafer, ”bildbeskrivningar” drar du upp en yttre form. Du ritar en bågig konturlinje på tal om en frodig kropp eller en buktande vas. Piktografer är teckningar i luften, händernas konstnärskap utan skrivtavla eller blädderblock.

Känslosignaler – är avsiktliga eller omedvetna uttryck, genom miner, kroppshållning och kroppsrörelser, för talarens allmänna känsloläge eller för hennes inställning till det hon talar om. Ibland kan liknande signaler också användas som illustrationer, för att skildra hur någon känner sig. Du låter mungiporna sjunka, böjer ner huvudet och hänger med armarna för att spegla en dyster stämning.

Regulatorer – kan du använda för att styra förhållandet mellan dig och publiken. Du rynkar ögonbrynen och lägger fingret för munnen för att hyssja ned en alltför högljudd åhörare. Eller du håller upp pekfingret i gesten: ”Lyssna nu noga!” Mer än andra gester drar regulatorer in publiken i ett direkt samspel med dig.

Adaptorer – är kroppens sätt att anpassa sig till en stressituation. Du kanske brukar knäppa med fingrarna eller klia dig bakom örat. Dessa gester bör man försöka undvika. I sin värsta och mest påfallande form kan de göra lyssnarna döva för vad du säger.

Hjälpmedel

Redan när du förbereder ditt tal bör du bestämma dig för vad du ska presentera med andra medel än röst och gester. Givetvis ska du ha en retorisk motivering för att använda hjälpmedel

Om du är försäljare och presenterar produkter lämnar du kanske upplysningar om dem i form av siffror och andra data som kan vara svårt för lyssnarna att suga upp ur strömmen av ord. Då kan de ha glädje av att se dem på en overheadbild eller ett utdelat blad. De blir lättare att uppfatta. Och de blir också lättare att komma ihåg, om du hänvisar till dem senare i föredraget.

Du kan välja att presentera punkter på en overhead för att ge eftertryck åt något som du säger. En overhead kan också fungera som ett hjälpmedel för att ge publiken överblick och sammanhang. Det kan vara en lista över åtgärder eller ett pilschema som visar hur olika faktorer påverkar varandra. Du kan konkretisera genom att visa upp ett föremål.

Vidare kan du använda hjälpmedel för att illustrera, för att stödja ett abstrakt resonemang med en synlig symbol. Då utnyttjar du bilden som metafor. Du kan till exempel visa en bild av en kvinna i en vägkorsning som symbol för människans livsväg. Hjälpmedel kan också vara bra för att skapa variation och minska monotonin i ett ordflöde utan avbrott.

På bilder och texter, som ska visas under ett föredrag, kan man ställa olika krav. De bör vara enkla, tydliga och uttrycksfulla. De bör vara enkla så att lyssnarna lätt kan uppfatta dem. De bör vara tydliga för att inte vålla missförstånd och de bör vara uttrycksfulla för att engagera. Enkelheten kräver att en text har få ord och att en bild hålls samman av en övergripande idé. Tydligheten kräver att en text har lättlästa stora bokstäver och en bild en överskådlig uppbyggnad.


Talängslan

De flesta av oss känner någon form av ängslan när vi ska tala inför en publik. Hos somliga stegras oron till panik. I och för sig är vår rädsla inte grundlös. Vi kan ju göra ett dåligt framträdande och lida av det genom att känna skam och förlägenhet. Ett retoriskt misslyckande kan leda till att vi inte förmår övertyga lyssnarna.

Med bara sällan är riskerna faktiskt så stora att vår subjektiva rädsla ter sig objektivt befogad. Särskilt gäller det för dess akuta former, när den yttrar sig som hjärtklappning, svettning, rodnad, skakande knän eller andningssvårigheter. För de flesta talare med någon vana är skillnaden mellan en bra prestation och en mindre bra inte så stor. Och för det mesta står inte allt på spel. Har vi gjort mindre väl ifrån oss får vi i regel fler chanser.

Den främsta förklaringen till talängslan, eller exponeringsängslan som det också kallas, är antagligen det starka samband som finns mellan vår jagbild och vår upplevelse av hur andra ser på oss. Av det skälet är varje social situation ett möjligt hot mot vår självkänsla. Talsituationen är alltså inte unik. Också i samtal eller då vi framträder offentligt utan att tala kan vi känna oss kritiskt bedömda, till exempel om vi ska ge en konsert eller delta i en gymnastikuppvisning.

Både samtal och tal kan lyckas eller misslyckas. Men i samtal brukar parterna dela ansvaret och den sociala gruppen vara mindre. Därför behöver en motgång inte kännas så svår. När vi håller ett tal upplever vi däremot att hela ansvaret faller på oss. Det är alltså inte underligt om en talarsituation upplevs som ett starkt hot mot självkänslan.

Vill du besegra din ängslan eller åtminstone försöka minska den, så finns det olika medel som kan fungera. Jag ska nämna två: affirmation eller självbejakande, och koncentration på uppgiften.

Affirmation är en position mental attityd. Den innebär att du tror på din kapacitet. Före ditt framträdande framkallar du en inre bild av dig själv som en framgångsrik talare. Ett knep är att föra över känslor till talarsituationen från andra situationer, som du själv upplever som trygga och behagliga. Det brukar gå bäst när du är avslappnad, till exempel innan du somnar på kvällen. Först tänker du på den trygga situationen och sedan på talarsituationen, medan du håller fast den förra situationens grundstämning. Det är viktigt att du ser situationerna för dig så tydligt som möjligt. Lyckas överföringen – och det kan kräva flera försök – så har du omdisponerat ditt reaktionsmönster.

Ett annat medel mot talängslan utgår från att orons orsak är din egen självupptagenhet. Därför blir rådet att du koncentrerar dig så på saken att du glömmer bort dig själv. Du fokuserar alltså din uppmärksamhet på något utanför din egen person, på publiken eller uppgiften. Eftersom du inte kan tänka intensivt på två saker samtidigt, så blir du mindre benägen att ängligt ge akt på ditt eget uppträdande.

 

 

Fritt sammanfattat ur boken ”Konsten att tala. Handbok i praktisk retorik.” av Lennart Hellspong, Studentlitteratur (2004) Andra upplagan


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0